Winter. Oh, winter.

Winter is such an awful time for me. Always has been, and it's always felt this way, for as long as I can remember. I feel so isolated. You can't just go out for a bikeride downtown. Or go out with no destonation, just for the purpose of going and just being. The buses and trains are so late and even completely stops going, because of the snow. You can't just go out, and sit and enjoy everything that is. 

I almost never see the outside of my the walls of our house in the winter. When you go out you have to have seventeen layers of clothes not to freeze to death, and you feel like a fat snowman and are incredibly uncomfortable... and when you don't you freeze so much you can't even enjoy the purpose of being outside, and can only think of going finally being able to go in the warmth only the inside can give you. 



Though, December is such an cozy month... With my birthday, and Christmas and everything like that. And i wish that whole december month out could be snowy and just so cozy, and just such a christmas-feeling, and the rest of the year was summer/spring. But that's not the case... At all. An impossible wish. The depressing months start even with the fall coming in, and that's where everything is starting to get awfull. And the months drag on like a miserable dark cold, until the snow finally hits and covers the ground and lights up the darkness, just a little bit more... 

And sure, the winter is beautiful sometime.. Sometime.. The sun shines and warms the atmosfere up a bit... But only for a few hours, and after that it gets miserable and dark again.. 



The end of fall, the winter and the start of spring, is such an depressing time for me. And i hardly even go out. Isolated. And every year. I just want be able to just go somewhere, downtown, just stroll around, take my bike, go running, sit outside and write, go around with my camera... and I can't do that these months of the year. 

It feels like i would get so much more done, be so much happier, enjoy the outside, see more people i love, just do more of the things i love - if it wasn't winter... Because winter and I never have got along really, and we never will. 



So, as soon as i can, maybe in 4 years, I'm going to move somewhere, where it isn't a white winter. Abroad. I am, i really am. Because I think i could really enjoy life so much more then. Be able to just sit outside day in, day out. Enjoy the light. Winter has never been my thing, so as soon as i can - i am going to move. So now, I'm trying to enjoy the winter as much as i can, while i can... but frankly, I really can't feel it.. it's just miserable.. and I miss going out, seeing people, the long, summer nights, and not just the summer, everything not having to do with winter... Because the cold, the snow, and everything makes me just want to stay inside.. and everything is so much more complicated.... and when I do go outside, I just feel so miserable and want to go in as soon as I can..

But soon, I'm out of here. This place that never really felt like a home, this country I couldn't feel more absent from.

I don't know what is going to happen within the next years, what might change, and I don't know where I'll turn up, or what life will look like then, I just know that I would be so much more me, so much happier, and closer to my dreams and myself, if I wasn't here, where I have to stand these miserable months that is most of the year.. 

And all I can say is that I look forward to it. So much.




Soon, this will just be beautiful. In a few years, when i can just come back and enjoy the snow for a few days... Then, it will be beautiful.

But not like this, never like this.

När jag var mindre och precis köpt eller fått en ny grej var jag så rätt för att använda den, för att jag var rädd att den skulle gå sönder eller repas, att jag tillslut inte använda den alls utan lät den bara ligga... bara för att jag var så rädd att ha sönder den. Men vad är det för mening med att ha saken då? Om man är så rädd att den ska gå sönder att man inte ens vågar använda den utan bara låter den ligga och damma igen.

Lite så är det med livet också, faktiskt... Vad är det för mening med att leva om man är så rädd för att dö, att man hoppar över att göra saker man verkligen vill? Det är först när man släpper taget om den rädslan man verkligen kan börjar leva. Faktiskt.

 

It’s better to have a worn out, loved, and used thing, than just the thing laying in the corner, collecting dust.. And the same thing goes with ourselves, and our lives. Always do what you are afraid to do, is so true. Don't let your fears control you're life..

Either you do it or you don't. There is no tomorrow, just now.

Hela dagen idag har bara varit ett stort asdfghjkl. Det är det enda jag kan förklara dagen med. Allt känns så otroligt jävla underbart och jag går runt med ett stort fånigt leende på läpparna. Framtiden känns så underbar just nu, även fast den kommer bli så jävla tuff, så kommer det vara värt varenda minut. Men jag ska inte låta min rädsla ta över mitt liv, i won't do it. Även fast det är den värsta känslan någonsin, att känna den rädslan, men det är bara att dy pushar dig igenom det och gör det du måste och vet att du vill. Det vet, i ditt hjärta, att du verkligen vill. Lita på din intuition. 

Always do what you are afraid to do. Åh, det kommer vara så fantastiskt.



Och var den bästa människan du kan vara. Att kunna gå och lägga sig varje kväll och känna att man har gjort något, och veta att om dagen varit dålig kan man gå och lägga sig, vakna upp och så är det en ny dag. En ny start.

Är som en sol just nu. Åh. Ska sätta upp lappar runt om i mitt rum, och påminna mig om det här hela tiden. Och alltid påminna mig om att göra något varje dag, som gör att jag kommer ett steg närmare min dröm. Det är det viktigaste: Always do better than you did yesterday. Något litet varje dag som gör att du kommer ett steg närmare. För världen möter ingen halvvägs, allt handlar om dig. And i'm not saying it will be easy, i'm saying it will be worth it.



Och jag vet precis vad jag vill. Hur jag vill ha det, på sätt och vis... Allt känns så nära just nu. Så möjligt. Om jag bara kämpar på, hela tiden. Och alltid minns detta. Det är så möjligt, allt. Livet. Inget kommer någonsin bli som du planerat dock, och det är väl livets egna present till oss alla. Jag tror på ödet, och det känns verkligen som allt som hänt mig har hänt av en orsak. För jag är den personen jag är idag tack vare det, och det känns som jag är så rätt. 

Hörde någonstans någon som sa: "Each person is born with like a little suitcase, and in that suitcase is all your talents and your dreams. And it always match perfectly, whatever your dreams are, your personality, your talent, your skill, are perfect for that dream." - och det känns verkligen så. Att min allergi som har tagit så mycket från mig har gjort att jag nu är praktiskt taget vegan, och fått mig att älska allt sådant, vilket jag inte tror skulle skett om jag inte var allergisk. Att jag aldrig fått resa som har gett mig en sådan otroligt kärlek för världen, och som betyder mer än vad ord kan förklara, och att jag vet att jag kommer resa jorden runt någon dag. Att allt som hänt mig, allt jag varit med om, har jag varit med om av en anledning. Allt är bara för perfekt för att vara bara ett sammanträffande. 



Alla vet nog känslan man har för någon kändis, ett band, vad som helst... Och känslan man får när man träffar dem, och får den där otroliga "fangirl"-känslan som fyller hela en. Känslan att det är så overkligt att de står framför en. Den känslan får jag när jag tänker på att resa och den känslan fyller hela mig. Att resa är för många en självklar sak, som något man tar för givet tror jag, även fast man kanske älskar det.. men det har det aldrig varit för mig. Och så länge jag kan minnas nu har jag velat utomlands. Och jag är så tacksam för att jag aldrig kunnat resa utomlands ändå, för jag tror aldrig att jag hade känt så här starkt om att resa om jag hade kunnat det. 

Jag vill heller inte resa utomlands för att de är så varmt, och fint och ligga på stranden hela dagarna, bo på något lyxigt hotell. Jag vill backpacka, bo jättebilligt och leva på det som finns för dagen. Uppleva kulturen, landet, alltid förflytta mig. Det har jag alltid velat. Och blir så lycklig när jag tänker på att jag någon gång snart kommer göra det. 



Och tidigare var jag så otroligt nere för att jag inte hade någon pojkvän. Jag trodde alltid att en pojkvän skulle lösa alla mina problem och allt skulle bli bättre, som nog alla tror vid ett eller annat tillfälle. Men det fick mig att kunna bli så stark på min egen hand, och när jag inte älskade mig själv skulle någon annan aldrig kunna älska mig.

Nu för tiden känns allt som en tävling också, och allt handlar om sex i dagens samhälle känns de som. Förhållanden som håller i någon vecka som syns på facebook där det skrivs "jag älskar dig mest" hela tiden, som egentligen inte betyder något alls... jag vill inte ha det. Inte alls. Och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig haft något förhållande, faktiskt. Även fast jag känt mig så otroligt ensam många gånger. Det har fått mig att mogna något otroligt på min egen hand. Och när jag väl hittar honom, kommer det bli så mycket mer speciellt. 

Love when you are ready, not when you are lonely.


"And when I’m older and my daughter asks me who my first love was, I don’t wanna have to pull out an old album. I want to be able to point across the room and say 'he’s sitting right over there.'”

Jag känner mig så bekväm med mig själv, och jag älskar den jag är. Visst har jag dagar jag hatar allt som har med den jag är att göra, tycker jag är världens fulaste människa. Men sådana dagar har alla, och overall I love me. 

Happiness is the most attractive thing ever, bara ett leende gör alla så himla fina och glada människor är så vackra. Och man lever bara en gång, så varför inte säga vad du tycker så du inte ligger där i sängen på kvällen på natten och inte kan sova och bara tänker på hur mycket du önskar att du gjorde eller sa just det... Lev i nuet, och gör det bästa av ditt liv du har. Life is what you make it, och om du ser allt som negativt kommer det självklart bara bli negativt... Världen är skit om det är det du väljer att se det, but the world has so much beauty too! 

Either you do it, or you don't. It's all up to you, you and nobody else.



{It's amazing how one little conversation can change everything. 2012-01-14 = a life changing day. skrivet igår, känns fortfarande helt adfghjk även idag. åh. bästa känslan någonsin. we will make it work.

twinis gotta twin.}

Don't let your fears stop you from doing something you really want to. Just don't. Because it will be the hardest yet the most liberating and amazing thing you ever do. And you only have one life, this day, right now.  Make the best of it, because the only thing you'll ever have is now. No future, no past - life is just a bunch of now's.  ...and just do it, take the step out. You can do it.

Alla skratt. Alla minnen. Utan dig hade de tre åren av mitt liv inte varit detsamma. Och tack för alla skratt du gett mig, när ingen annan kunde. Du har fått mig känna mig så älskad och speciell. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Alla de där otroligt löjliga sakerna vi gjorde. Skratten som tog över och förstörde de där stackars människornas biokväll den där gången. De fula bilderna vi photoshoppade och skrattade åt tills vi inte fick luft. Allt bara vi förstod, som om vi hade ett eget språk. Alla skratt jag hade var tack vare dig, du är den enda som fått mig att skratta så mycket tills jag fått kramp i magen att jag bett dig att sluta - och så många gånger. Alla hjärtans dag. Alla skräckfilmer. Lektionerna där vi egentligen inte lärde oss någonting alls. Sommarkvällarna den där sommaren. Studsmattan vi spenderade nästan hela sommarlovet på. Den sommaren som vi nästan spenderade med varandra dygnet runt.

Du var anledningen till att jag orkade upp på morgonen många gånger. När jag var med dig försvann allt annat som alltid hemsökte mig annars. Jag tror inte att vi hade överlevt utan varandra då, det var som att två stjälar blev en då. 

You are the best friend I've ever had. Always know that you will forever be in my heart, no matter what. And you can be the most increadibly person, if you want to be. And i really think it was faith that brought us together... ♥

Jag vill åka nu, resa, upptäcka världen. Ni som läst min blogg ett tag vet att det är min största dröm.

Jag insåg nyss att jag faktiskt har gjort en sak till på min lista över saker att göra innan jag dör {som förresten är uppdaterad}. Har faktiskt inte bloggat alls om detta men i september åkte jag tillsammans med mina föräldrar till Sala silvergruva och gick ner 60 meter under marken, och efter det gick jag och mamma en höghöjdsbana. Vi åkte då zipline och gick en hinderbana, 15 - 30 meter över marken beroende på vart i banan du var. Åh vad roligt det var.

Mamma sa att det var det läskigaste hon någonsin gjort, är stolt över henne att hon vågade! Hon är otroligt höjdrädd, och när hon kom ner beskrev hon känslan som jag fick när jag hoppat fallskärm. Att man kan klara allt. Så nu ska jag få henne att hoppa fallskärm med mig, för den känslan lär vara så otroligt mycket starkare då, och hon vill fast hon inte riktigt vet om hon vågar... Can't stress enough of how amazing skydiving is.



Och jag åkte faktiskt zipline två gånger. Ena gången en större zipline, 30 meter över marken, och andra gången var det en mindre som ingick i höghöjdsbanan, där man fick haka fast sig själv. Anledningen till att jag inte insåg att jag faktiskt gjort en grej på min lista var nog att jag mer föreställde mig något som detta. Men planerar fortfarande att göra något liknande som på videon, så känns inte helt som jag gjort det... Så för mig räknas det inte riktigt. 

Äsch - still counts though, right?

skriva. radera. skriva. radera.
Då var det januari igen. 2012 denna gång.

Och HEJ människor. Någon måste ha länkat mig igen. Varför får jag inte veta vilka ni är som är så gulliga? Hallå! Jag blir ju asglad!

Ville bara titta in snabbt och hoppas att ni haft en jättefin nyårsafton. Jag sitter mest och oroar mig för framtiden just nu... åh. tvåtusentolv skrämmer mig.

Tvåtusentolv. Nytt år innebär nyårslöften för väldigt många. Förra året hade jag på tok för många löften som jag egentligen inte ville ha, utan skrev ner mest för att ha nyårslöften, så det gick lite åt pipan och jag sket i dem flesta. Men de viktigaste lyckades jag med, de jag verkligen kände att jag var tvungen för mig själv att göra just det året. 

Jag tror på att man bara ska ha ett nyårslöfte, egentligen. Ett. Så kan man spendera till exempel tio minuter varje dag på till exempel att spela gitarr, om det nu är något man verkligen vill lära sig. Vid årets slut lär man då vara väldigt bra, om man lagt ner de där 10 minuterna varje dag. Om man har för många lär det inte gå så bra. Ta ett, istället och lyckas med det!

Det är så himla många som har som mål i livet att bli en inspiration för någon, att få någon som ser upp till en på något vis, av något man gjort eller gör. Och det har jag fått höra flera gånger här, att jag är en inspirqtion för någon. Jag har inte bara fått sådana otroliga ord för mina bilder jag tar utan även för personen jag är och saker jag gjort, vilket känns helt fantastiskt.

Det var något jag aldrig skulle kunna föreställa mig, att JAG skulle bli en inspiration för någon. Och aldrig ett flertal människor.

Orden ni skrivet betyder så mycket, mer än vad ni kan tro. 

Nu så här vid juletid är väl alla stressade över vad man ska ge sina nära och kära i julklapp, och att man kanske inte har råd med just den där dyra grejen de har önskat sig och att de annars inte kommer bli glada. Men det handlar inte om julklapparna man får egentligen, eller hur många och dyra det var. Jag tror det lite har glömts vad julen egentligen handlar om och mer är en tid för julklappar och att få.

Då var man ett år äldre. Sexton. Inget som förändrats direkt, samtidigt har allt gjort det. Jag känner mig absolut inte som samma person som förra året, men jag antar att det lite är meningen kanske. 

Jag var det första luciabarnet som föddes på sjukhuset. Prick klockan sju på morgonen. Jag föddes som otroligt liten 2 månader för tidigt, men blev sedan världens tjockaste bebis... Luciabarnet som egentligen skulle varit född i februari 1996, ett helt annat årtal. Undra hur livet hade sett ut om jag hade blivit född då, vilka människor jag hade träffat och om livet hade sett helt annorlunda ut. Det får vi aldrig veta. 

5840 dagar på denna planet.
Hoppas ni alla får en underbar lucia!




Det allra första min mamma fick se av mig är bilden ovan. De sprang iväg med mig så fort, och jag fick åka ambulans till ett annat sjukhus. Så det första min mamma fick se av mig var polaroiden ovan. Vi var båda så nära att dö.





Att man varit så liten är ganska otroligt att tänka på. Ibland önskar jag att jag kom ihåg allt. Från att ligga och sväva runt i magen i nio månader (eller ja, mina sju då) och lära känna alla rösterna utanför, till att se världen utanför man hört innifrån så länge för första gången.

Det hade varit ganska fantastiskt. 

---

“In my next life I want to live my life backwards. You start out dead and get that out of the way. Then you wake up in an old people’s home feeling better every day. You get kicked out for being too healthy, go collect your pension, and then when you start work, you get a gold watch and a party on your first day. You work for 40 years until you’re young enough to enjoy your retirement. You party, drink alcohol, and are generally promiscuous, then you are ready for high school. You then go to primary school, you become a kid, you play. You have no responsibilities, you become a baby until you are born. And then you spend your last 9 months floating in luxurious spa-like conditions with central heating and room service on tap, larger quarters every day and then Voila! You finish off as an orgasm!” — Woody Allen

Hej. Jag vet att jag försvinner då och då. Rätt ofta faktiskt. Men jag har egentligen ingenting att skriva eller visa, eller kanske mest för att jag inte har lust för det och inget blir bra, och jag vill inte bara slänga upp något jag inte gillar och tvinga fram någonting. För det är inte vad en blogg är till för, enligt mig.

Ett år sedan dessa små underbaringarna föddes. Det är otroligt hur små de var, egentligen. Jag är så himla glad att jag har fotograferat dem så mycket, för när jag går tillbaka till dem bilderna kan man nästan inte förstå att dem en gång var så små.. Och hur de har utvecklats på tiden som har gått. Det är så speciellt när man har fått vara med från allra första början, att få sett dem växa, förstå och se omgivningen som fanns runt omkring.