earth | time lapse view from space, fly over | nasa, iss from Michael König on vimeo

If you haven't seen this video, just see it. Wow, so beautiful. Must be one of the most beautiful videos there is.  Seeing this video just blows my mind. The universe... - ah everything. Just blows my mind thinking of how little we really know and how insignificant we all are. Countless wonders about the space.... I could go on forever.

The northern lights, the lightning, the cities at night, just the earth itself- our home... so freakin' beautful.

If you had the chance to just go up in space, would you? I've asked a few people that question, and gotten a "no" every time. Because it's so unknown, scary, risky. But I wouldn't even hesitate. Wow. Even if you do die, isn't that kind of one of the most wonderful ways to go? Being where so few has, seeing all that... Ok, would be nice to have lived a little first. But no, I wouldn't hesitate to do it.. would you?

Someday, I'm going to own a labrador retriever. I'm so inlove with that breed. When I was little my by far biggest dream was to get a dog. But since both me and my mum was allergic it wasn't possible. When I was eight maybe, a woman, Monica, in our neighborhood was in a serious accident, she was hit by a car and breaking her leg so severely that the bone couldn't be saved and she was put in a wheelchair, and did her best to try different things to save her leg - none which worked sucessfully to build the new bone, and she did her best to stand the pain throughtout the coming years. But she had a labrador retriever, Bamse, which she now couldn't go on long walks with, which they both was used to. And since her husband worked long days he hadn't the time to go on daily walks, like Bamse had gotten everyday before. I started talking to them both, seeing her with her dog rolling around the neighboorhood in her wheelchair. And I became friends with the woman, and it ended up that I met them outside on their daily "rolls" - {yes, maybe is the more accurate word} around the neighborhood. I hung out with them all the time, and it was now daily, so everyday at nine o'clock, before I went to bed I met them outside and went with them. 

I always had a strong mind. And I'm very stubborn, so a big dog was so easy to handle for me and I don't think much of what I'm doing with dogs, but I've gotten a lot of complimants from a very early age that I'm very good with dogs, so I guess it's sort of natural. But looking back, I can't understand how she could trust an eightyear old go for three hour walks with such a big dog. When thinking back, I didn't think I was so young at all, but that's the mind of everyone at that age i think, but when seeing pictures from that time - I was so little.

well - one can hope, right? blizzard out yesterday, and now it's even more snow than before. oh my god, i really can't wait to leave this country. snow and cold really isn't my thing, at all... i'm completely isolated. i can't wait for spring. to be able to run outside. ride my bike, just going nowhere. go on walks, listening to music. just, everything... everything. i'm barely leaving the house now.

no, snow isn't my thing, and i can't wait to leave. it's torture.

{and a big fat thanks to Fabian who took the time to help me yesterday, so now i'm able to edit again. don't know what i would do otherwise. there really is some genuine nice people out there!}

just amen to THIS TEXT. so, so, so accurate, just read it! Alysha, the world need more people who think like you. just wanted to say that, the weight-issue is such a big thing now days and it's just so horrible... could go one forever about this but i'll just leave it for now and maybe write something about it later on...

hope you're having a good day, if not, i hope it gets better and smile.

Video Games- Lana Del Rey

{happy valentines day, people! or for me, the forever alone day! well, we can all be togehter alone then! a little bit like this, sound good right? have an awesome day either way, and show someone an extra bit of love and kindness to honour the day}

You've all probably heard the news of Witney Houstons death, and almost everyone on facebook has a status saying "RIP" or something in that direction.. Honestly, I couldn't care less. Never been a fan of hers, and just because she is dead I'm not going to be all like "Oh i miss her, I've always been a fan" etc like the majority of people I've seen does. The fact that upsets and makes me so sad is the fact that hundred, thosands of people die everyday from starvation, dirty water and all that, and people doesn't even care and just looks the other way, but as soon as a celebrity dies - the majority of them from their own selfharm and drugs - everyone is heartbroken. I find that so extremely wrong. And that I don't care about her death might sound so heartless to you, but I've never liked her, didn't even know she existed much, didn't listen to her music, so just because she is dead I'm not going to act like I once cared to start with, you know?... like most people seem to do.

"They only care when you're dead".
{But as you probably can understand I'm not happy about her death at all, so don't interpret it that way}

I find it so heartbrokening that people die everyday, that so extremely many people die every minute, all the time from things you can help prevent, and all you do is look the other way. But as soon as someone famous die.... ah, i just can't understand it.. and it breaks me....

{and the same thing was with steve jobs. just can't make sense of where the worlds is heading....}

picture copyright http://www.givenow.com.au | edited by me

easy to spot the pole star, isn't it? this picture is taken with the exposure of 40 minutes.

i still don't really like this picture, i think it's so messy, but i wanted to show it anyway. i didn't have time to take more than two pictures that night, in the extreme cold, the other one, completely ruined by my stupid flashlight. i will snap more pictures like this in the furture, soon.

the universe fascinates me, and when it's warmer out, i'm just going to lay under them, staring, wondering, thinking, as much as i can. and hopefully, soon, i can take more pictures like this. someday soon, i will!

New design. A little bit like a new start. And now I'm just going to write and blog about exactly what I want. Take it or leave it, but I really hope you all stay. I have such an inspiration to blog again! And now it feels like I can blog about anything and everything, and I really love that...

And I'm going to start writing in english again, I'm sorry if not all of you like that, but I love the language, and the fact that I actually think in english makes it kinda weird for me to write in swedish. English is such a beautiful language my heart aches for the day when I can speak it all the time... 

AH, such a beautiful language...

Jag vill göra min blogg så mycket mer personlig, bara kunna lägga upp random tankar jag har just då, vardagsbilder, och allt sådant utan att behöva tänka på om inlägget är fult eller folk kommer gilla det. Vill kunna ha detta som en blogg som jag kan titta tillbaka på, som en dagbok, och det är det verkligen inte som det är nu... Men samtidigt känns det som människorna som följer mig här inte kommer vilja se sådant, och det känns som det behövs en helt ny start på en annan blogg för just det. Samtidigt vet jag att jag förmodligen kan utan att någon skulle ha större problem med det, men jag kan bara inte stäppa just det där.

Åh,  jag vet inte ens vart jag ska börja. Och mitt största problem är väl att jag måste få känslorna i texten jag skriver att matcha med bilderna jag lägger upp, och kan sitta i flera timmar med bara ett inlägg för det känns som det inte passar och allt sådant.... aaah. Kan inte bara lägga upp några bilder och säga liksom "Här är några bilder, fotade idag" bara sådär. Därför är det lite tomt här nu, prestationsångest till tusen... Vet inte vart jag ska börja, och gillar inte min blogg såhär, I probably wouldn't read it if I found it myself....

...I just don't know. 

- - - - - - - - - - - -
Har haft sådana extrema déjà vu känslor de senaste dagarna att det är galet - från sommarkvällar och minnen från när jag var liten har bokstavligen öst över mig. Så otroligt underbart, kan inte ens beskriva det. Where have all these memories been hiding though? Så i ära för det, får ni massor av sommarbilder från Stöde från i somras (de har dock lågt ifrån samma känsla som jag är ute efter, but i'll just ignore that and post this anyway.... need to get over this asap, this is ruining everything...):  














{and can someone see my new obsession right now? i really can't stand the ordinary-DSLR-style, i absolutely hate it... and i'm completely in love with the old style of pictures.... really wish i could go back in time sometimes. i find the old pictures from films so stunning, and i wish it wasn't so expensive photographing with film now...

just. amazingly. gorgeous.}

Winter. Oh, winter.

Winter is such an awful time for me. Always has been, and it's always felt this way, for as long as I can remember. I feel so isolated. You can't just go out for a bikeride downtown. Or go out with no destonation, just for the purpose of going and just being. The buses and trains are so late and even completely stops going, because of the snow. You can't just go out, and sit and enjoy everything that is. 

I almost never see the outside of my the walls of our house in the winter. When you go out you have to have seventeen layers of clothes not to freeze to death, and you feel like a fat snowman and are incredibly uncomfortable... and when you don't you freeze so much you can't even enjoy the purpose of being outside, and can only think of going finally being able to go in the warmth only the inside can give you. 



Though, December is such an cozy month... With my birthday, and Christmas and everything like that. And i wish that whole december month out could be snowy and just so cozy, and just such a christmas-feeling, and the rest of the year was summer/spring. But that's not the case... At all. An impossible wish. The depressing months start even with the fall coming in, and that's where everything is starting to get awfull. And the months drag on like a miserable dark cold, until the snow finally hits and covers the ground and lights up the darkness, just a little bit more... 

And sure, the winter is beautiful sometime.. Sometime.. The sun shines and warms the atmosfere up a bit... But only for a few hours, and after that it gets miserable and dark again.. 



The end of fall, the winter and the start of spring, is such an depressing time for me. And i hardly even go out. Isolated. And every year. I just want be able to just go somewhere, downtown, just stroll around, take my bike, go running, sit outside and write, go around with my camera... and I can't do that these months of the year. 

It feels like i would get so much more done, be so much happier, enjoy the outside, see more people i love, just do more of the things i love - if it wasn't winter... Because winter and I never have got along really, and we never will. 



So, as soon as i can, maybe in 4 years, I'm going to move somewhere, where it isn't a white winter. Abroad. I am, i really am. Because I think i could really enjoy life so much more then. Be able to just sit outside day in, day out. Enjoy the light. Winter has never been my thing, so as soon as i can - i am going to move. So now, I'm trying to enjoy the winter as much as i can, while i can... but frankly, I really can't feel it.. it's just miserable.. and I miss going out, seeing people, the long, summer nights, and not just the summer, everything not having to do with winter... Because the cold, the snow, and everything makes me just want to stay inside.. and everything is so much more complicated.... and when I do go outside, I just feel so miserable and want to go in as soon as I can..

But soon, I'm out of here. This place that never really felt like a home, this country I couldn't feel more absent from.

I don't know what is going to happen within the next years, what might change, and I don't know where I'll turn up, or what life will look like then, I just know that I would be so much more me, so much happier, and closer to my dreams and myself, if I wasn't here, where I have to stand these miserable months that is most of the year.. 

And all I can say is that I look forward to it. So much.




Soon, this will just be beautiful. In a few years, when i can just come back and enjoy the snow for a few days... Then, it will be beautiful.

But not like this, never like this.

När jag var mindre och precis köpt eller fått en ny grej var jag så rätt för att använda den, för att jag var rädd att den skulle gå sönder eller repas, att jag tillslut inte använda den alls utan lät den bara ligga... bara för att jag var så rädd att ha sönder den. Men vad är det för mening med att ha saken då? Om man är så rädd att den ska gå sönder att man inte ens vågar använda den utan bara låter den ligga och damma igen.

Lite så är det med livet också, faktiskt... Vad är det för mening med att leva om man är så rädd för att dö, att man hoppar över att göra saker man verkligen vill? Det är först när man släpper taget om den rädslan man verkligen kan börjar leva. Faktiskt.

 

It’s better to have a worn out, loved, and used thing, than just the thing laying in the corner, collecting dust.. And the same thing goes with ourselves, and our lives. Always do what you are afraid to do, is so true. Don't let your fears control you're life..

Either you do it or you don't. There is no tomorrow, just now.

Hela dagen idag har bara varit ett stort asdfghjkl. Det är det enda jag kan förklara dagen med. Allt känns så otroligt jävla underbart och jag går runt med ett stort fånigt leende på läpparna. Framtiden känns så underbar just nu, även fast den kommer bli så jävla tuff, så kommer det vara värt varenda minut. Men jag ska inte låta min rädsla ta över mitt liv, i won't do it. Även fast det är den värsta känslan någonsin, att känna den rädslan, men det är bara att dy pushar dig igenom det och gör det du måste och vet att du vill. Det vet, i ditt hjärta, att du verkligen vill. Lita på din intuition. 

Always do what you are afraid to do. Åh, det kommer vara så fantastiskt.



Och var den bästa människan du kan vara. Att kunna gå och lägga sig varje kväll och känna att man har gjort något, och veta att om dagen varit dålig kan man gå och lägga sig, vakna upp och så är det en ny dag. En ny start.

Är som en sol just nu. Åh. Ska sätta upp lappar runt om i mitt rum, och påminna mig om det här hela tiden. Och alltid påminna mig om att göra något varje dag, som gör att jag kommer ett steg närmare min dröm. Det är det viktigaste: Always do better than you did yesterday. Något litet varje dag som gör att du kommer ett steg närmare. För världen möter ingen halvvägs, allt handlar om dig. And i'm not saying it will be easy, i'm saying it will be worth it.



Och jag vet precis vad jag vill. Hur jag vill ha det, på sätt och vis... Allt känns så nära just nu. Så möjligt. Om jag bara kämpar på, hela tiden. Och alltid minns detta. Det är så möjligt, allt. Livet. Inget kommer någonsin bli som du planerat dock, och det är väl livets egna present till oss alla. Jag tror på ödet, och det känns verkligen som allt som hänt mig har hänt av en orsak. För jag är den personen jag är idag tack vare det, och det känns som jag är så rätt. 

Hörde någonstans någon som sa: "Each person is born with like a little suitcase, and in that suitcase is all your talents and your dreams. And it always match perfectly, whatever your dreams are, your personality, your talent, your skill, are perfect for that dream." - och det känns verkligen så. Att min allergi som har tagit så mycket från mig har gjort att jag nu är praktiskt taget vegan, och fått mig att älska allt sådant, vilket jag inte tror skulle skett om jag inte var allergisk. Att jag aldrig fått resa som har gett mig en sådan otroligt kärlek för världen, och som betyder mer än vad ord kan förklara, och att jag vet att jag kommer resa jorden runt någon dag. Att allt som hänt mig, allt jag varit med om, har jag varit med om av en anledning. Allt är bara för perfekt för att vara bara ett sammanträffande. 



Alla vet nog känslan man har för någon kändis, ett band, vad som helst... Och känslan man får när man träffar dem, och får den där otroliga "fangirl"-känslan som fyller hela en. Känslan att det är så overkligt att de står framför en. Den känslan får jag när jag tänker på att resa och den känslan fyller hela mig. Att resa är för många en självklar sak, som något man tar för givet tror jag, även fast man kanske älskar det.. men det har det aldrig varit för mig. Och så länge jag kan minnas nu har jag velat utomlands. Och jag är så tacksam för att jag aldrig kunnat resa utomlands ändå, för jag tror aldrig att jag hade känt så här starkt om att resa om jag hade kunnat det. 

Jag vill heller inte resa utomlands för att de är så varmt, och fint och ligga på stranden hela dagarna, bo på något lyxigt hotell. Jag vill backpacka, bo jättebilligt och leva på det som finns för dagen. Uppleva kulturen, landet, alltid förflytta mig. Det har jag alltid velat. Och blir så lycklig när jag tänker på att jag någon gång snart kommer göra det. 



Och tidigare var jag så otroligt nere för att jag inte hade någon pojkvän. Jag trodde alltid att en pojkvän skulle lösa alla mina problem och allt skulle bli bättre, som nog alla tror vid ett eller annat tillfälle. Men det fick mig att kunna bli så stark på min egen hand, och när jag inte älskade mig själv skulle någon annan aldrig kunna älska mig.

Nu för tiden känns allt som en tävling också, och allt handlar om sex i dagens samhälle känns de som. Förhållanden som håller i någon vecka som syns på facebook där det skrivs "jag älskar dig mest" hela tiden, som egentligen inte betyder något alls... jag vill inte ha det. Inte alls. Och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig haft något förhållande, faktiskt. Även fast jag känt mig så otroligt ensam många gånger. Det har fått mig att mogna något otroligt på min egen hand. Och när jag väl hittar honom, kommer det bli så mycket mer speciellt. 

Love when you are ready, not when you are lonely.


"And when I’m older and my daughter asks me who my first love was, I don’t wanna have to pull out an old album. I want to be able to point across the room and say 'he’s sitting right over there.'”

Jag känner mig så bekväm med mig själv, och jag älskar den jag är. Visst har jag dagar jag hatar allt som har med den jag är att göra, tycker jag är världens fulaste människa. Men sådana dagar har alla, och overall I love me. 

Happiness is the most attractive thing ever, bara ett leende gör alla så himla fina och glada människor är så vackra. Och man lever bara en gång, så varför inte säga vad du tycker så du inte ligger där i sängen på kvällen på natten och inte kan sova och bara tänker på hur mycket du önskar att du gjorde eller sa just det... Lev i nuet, och gör det bästa av ditt liv du har. Life is what you make it, och om du ser allt som negativt kommer det självklart bara bli negativt... Världen är skit om det är det du väljer att se det, but the world has so much beauty too! 

Either you do it, or you don't. It's all up to you, you and nobody else.



{It's amazing how one little conversation can change everything. 2012-01-14 = a life changing day. skrivet igår, känns fortfarande helt adfghjk även idag. åh. bästa känslan någonsin. we will make it work.

twinis gotta twin.}

Don't let your fears stop you from doing something you really want to. Just don't. Because it will be the hardest yet the most liberating and amazing thing you ever do. And you only have one life, this day, right now.  Make the best of it, because the only thing you'll ever have is now. No future, no past - life is just a bunch of now's.  ...and just do it, take the step out. You can do it.

Alla skratt. Alla minnen. Utan dig hade de tre åren av mitt liv inte varit detsamma. Och tack för alla skratt du gett mig, när ingen annan kunde. Du har fått mig känna mig så älskad och speciell. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Alla de där otroligt löjliga sakerna vi gjorde. Skratten som tog över och förstörde de där stackars människornas biokväll den där gången. De fula bilderna vi photoshoppade och skrattade åt tills vi inte fick luft. Allt bara vi förstod, som om vi hade ett eget språk. Alla skratt jag hade var tack vare dig, du är den enda som fått mig att skratta så mycket tills jag fått kramp i magen att jag bett dig att sluta - och så många gånger. Alla hjärtans dag. Alla skräckfilmer. Lektionerna där vi egentligen inte lärde oss någonting alls. Sommarkvällarna den där sommaren. Studsmattan vi spenderade nästan hela sommarlovet på. Den sommaren som vi nästan spenderade med varandra dygnet runt.

Du var anledningen till att jag orkade upp på morgonen många gånger. När jag var med dig försvann allt annat som alltid hemsökte mig annars. Jag tror inte att vi hade överlevt utan varandra då, det var som att två stjälar blev en då. 

You are the best friend I've ever had. Always know that you will forever be in my heart, no matter what. And you can be the most increadibly person, if you want to be. And i really think it was faith that brought us together... ♥

Jag vill åka nu, resa, upptäcka världen. Ni som läst min blogg ett tag vet att det är min största dröm.

Jag insåg nyss att jag faktiskt har gjort en sak till på min lista över saker att göra innan jag dör {som förresten är uppdaterad}. Har faktiskt inte bloggat alls om detta men i september åkte jag tillsammans med mina föräldrar till Sala silvergruva och gick ner 60 meter under marken, och efter det gick jag och mamma en höghöjdsbana. Vi åkte då zipline och gick en hinderbana, 15 - 30 meter över marken beroende på vart i banan du var. Åh vad roligt det var.

Mamma sa att det var det läskigaste hon någonsin gjort, är stolt över henne att hon vågade! Hon är otroligt höjdrädd, och när hon kom ner beskrev hon känslan som jag fick när jag hoppat fallskärm. Att man kan klara allt. Så nu ska jag få henne att hoppa fallskärm med mig, för den känslan lär vara så otroligt mycket starkare då, och hon vill fast hon inte riktigt vet om hon vågar... Can't stress enough of how amazing skydiving is.



Och jag åkte faktiskt zipline två gånger. Ena gången en större zipline, 30 meter över marken, och andra gången var det en mindre som ingick i höghöjdsbanan, där man fick haka fast sig själv. Anledningen till att jag inte insåg att jag faktiskt gjort en grej på min lista var nog att jag mer föreställde mig något som detta. Men planerar fortfarande att göra något liknande som på videon, så känns inte helt som jag gjort det... Så för mig räknas det inte riktigt. 

Äsch - still counts though, right?

skriva. radera. skriva. radera.
Då var det januari igen. 2012 denna gång.

Och HEJ människor. Någon måste ha länkat mig igen. Varför får jag inte veta vilka ni är som är så gulliga? Hallå! Jag blir ju asglad!

Ville bara titta in snabbt och hoppas att ni haft en jättefin nyårsafton. Jag sitter mest och oroar mig för framtiden just nu... åh. tvåtusentolv skrämmer mig.

Tvåtusentolv. Nytt år innebär nyårslöften för väldigt många. Förra året hade jag på tok för många löften som jag egentligen inte ville ha, utan skrev ner mest för att ha nyårslöften, så det gick lite åt pipan och jag sket i dem flesta. Men de viktigaste lyckades jag med, de jag verkligen kände att jag var tvungen för mig själv att göra just det året. 

Jag tror på att man bara ska ha ett nyårslöfte, egentligen. Ett. Så kan man spendera till exempel tio minuter varje dag på till exempel att spela gitarr, om det nu är något man verkligen vill lära sig. Vid årets slut lär man då vara väldigt bra, om man lagt ner de där 10 minuterna varje dag. Om man har för många lär det inte gå så bra. Ta ett, istället och lyckas med det!

Det är så himla många som har som mål i livet att bli en inspiration för någon, att få någon som ser upp till en på något vis, av något man gjort eller gör. Och det har jag fått höra flera gånger här, att jag är en inspirqtion för någon. Jag har inte bara fått sådana otroliga ord för mina bilder jag tar utan även för personen jag är och saker jag gjort, vilket känns helt fantastiskt.

Det var något jag aldrig skulle kunna föreställa mig, att JAG skulle bli en inspiration för någon. Och aldrig ett flertal människor.

Orden ni skrivet betyder så mycket, mer än vad ni kan tro. 

Nu så här vid juletid är väl alla stressade över vad man ska ge sina nära och kära i julklapp, och att man kanske inte har råd med just den där dyra grejen de har önskat sig och att de annars inte kommer bli glada. Men det handlar inte om julklapparna man får egentligen, eller hur många och dyra det var. Jag tror det lite har glömts vad julen egentligen handlar om och mer är en tid för julklappar och att få.

Då var man ett år äldre. Sexton. Inget som förändrats direkt, samtidigt har allt gjort det. Jag känner mig absolut inte som samma person som förra året, men jag antar att det lite är meningen kanske. 

Jag var det första luciabarnet som föddes på sjukhuset. Prick klockan sju på morgonen. Jag föddes som otroligt liten 2 månader för tidigt, men blev sedan världens tjockaste bebis... Luciabarnet som egentligen skulle varit född i februari 1996, ett helt annat årtal. Undra hur livet hade sett ut om jag hade blivit född då, vilka människor jag hade träffat och om livet hade sett helt annorlunda ut. Det får vi aldrig veta. 

5840 dagar på denna planet.
Hoppas ni alla får en underbar lucia!




Det allra första min mamma fick se av mig är bilden ovan. De sprang iväg med mig så fort, och jag fick åka ambulans till ett annat sjukhus. Så det första min mamma fick se av mig var polaroiden ovan. Vi var båda så nära att dö.





Att man varit så liten är ganska otroligt att tänka på. Ibland önskar jag att jag kom ihåg allt. Från att ligga och sväva runt i magen i nio månader (eller ja, mina sju då) och lära känna alla rösterna utanför, till att se världen utanför man hört innifrån så länge för första gången.

Det hade varit ganska fantastiskt. 

---

“In my next life I want to live my life backwards. You start out dead and get that out of the way. Then you wake up in an old people’s home feeling better every day. You get kicked out for being too healthy, go collect your pension, and then when you start work, you get a gold watch and a party on your first day. You work for 40 years until you’re young enough to enjoy your retirement. You party, drink alcohol, and are generally promiscuous, then you are ready for high school. You then go to primary school, you become a kid, you play. You have no responsibilities, you become a baby until you are born. And then you spend your last 9 months floating in luxurious spa-like conditions with central heating and room service on tap, larger quarters every day and then Voila! You finish off as an orgasm!” — Woody Allen

Hej. Jag vet att jag försvinner då och då. Rätt ofta faktiskt. Men jag har egentligen ingenting att skriva eller visa, eller kanske mest för att jag inte har lust för det och inget blir bra, och jag vill inte bara slänga upp något jag inte gillar och tvinga fram någonting. För det är inte vad en blogg är till för, enligt mig.

Ett år sedan dessa små underbaringarna föddes. Det är otroligt hur små de var, egentligen. Jag är så himla glad att jag har fotograferat dem så mycket, för när jag går tillbaka till dem bilderna kan man nästan inte förstå att dem en gång var så små.. Och hur de har utvecklats på tiden som har gått. Det är så speciellt när man har fått vara med från allra första början, att få sett dem växa, förstå och se omgivningen som fanns runt omkring. 

Fick sådan otrolig julkänsla av de här bilderna. Jag satt och tittade igenom mina mappar av hundratals bilder och just av dessa värmdes jag upp några sekunder av och jag fick nästan tillbaka den där känslan man hade när man var liten och det var jul igen. Jag vet inte riktigt vad det var med dem... Jag tror att det är för att tvillingarna, som så ofta har synts här inne (och har blivit riktigt stora nu) är decemberbarn, och jag minns förra året på sjukhuset med snön utanför, virvlandes av vinden. Kylan. Komma hem till ett julpyntat hem, och allt sånt där himla mysigt och juligt. 

Första december idag, lite mer julkänsla har det blivit måste jag säga. Sitter och lyssnar på underbar julmusik och längtar faktiskt väldigt mycket till julafton. Och så börjar julkalendern idag.

Man är aldrig för gammal för julkalendern.

Jag hittade den här videon av en slump tidigare idag och jag är helt uppslukad av den... Det är precis sånt här jag älskar och själv vill göra någon dag. Detta inspirerar mig så himla, himla mycket att jag inte ens hittar ord för det.

Precis så, och {såhär}. Och filma och fotografera precis allt. Det är vad jag vill, och drömmer om mer än något. Och jag hoppas att jag aldrig glömmer det, och någon dag bara packar ryggsäcken och åker. Det har jag alltid sagt, och någon gång vet jag, hoppas jag, att jag gör det.

En himla härlig höstpromenad i oktober.

Snart går vi in i december månad. Årets mysigaste månad? Jag saknar dock känslan man hade som liten. Pirret i magen. Att jag natten innan lucia inte kunde somna alls och låg vaken för att höra "ja må hon leva" komma närmare och närmare på morgonen. När man gick ut på gården och allt var täckt med decimeter snö och allt såg helt annorlunda ut, som ett sagoland. Den där underbara känslan man hade innan julafton. Kalle ankas julafton, lika underbar att se varje år. Att gå och vänta hela dagen på att få öppna julklapparna på kvällen. Pulkaåkning med kompisarna tills man inte orkade springa upp för backen mera. Snögrottor med bästisen, som vi alltid planerade att övernatta i, men det slutade alltid med att vi frös så mycket så vi gick hem tillslut. Nyårsafton när man tävlade om vem som kunde hålla sig vaken längst, och tyckte fyra på natten var såååå lång tid. Den där känslan som bara kom under en månad på hela året.

 

Jag tycker ärligt talat att jag fotograferar så otroligt fult ibland, och jag gillar inte min stil... Jag tycker att mina redigeringar är förjävliga. Och det är väl den största anledningen till att jag inte vill fotografera ”professionellt”.

Om jag bara fotar för att det är kul kan jag strunta i att lägga upp bilden om jag inte är nöjd med den och ärligt talat hatar den, men om jag skulle göra jobb åt kunder och inte gillade bilderna måste jag ju ge dem bilder jag själv hatar. Och visst är jag duktig, jag ser sånt andra inte gör, jag vet mycket om hur man gör si och så och kan ofta lägga tungden på mina kunskaper om kameran och hur jag redigerar när jag fotograferar, men... Jag tror aldrig jag skulle kunna få självförtroendet att fotografera för kunder. Även fast jag skulle vilja det. Dels för att jag inte trivs med att bossa runt människor framför kameran just för att få den bilden jag vill ha, det ljuset jag vill ha, den känslan, och det är sånt som krävs för att en bild ska bli bra. Och allt det där kan jag om jag fotar för att det bara är roligt. Jag kan se det perfekta ljuset för att få en bra bild, men oftast tycker jag att det är otroligt svårt att fånga det där speciella man ser med ögat, igenom kameran.

Och jag får väldigt många kommentarer om att de gillar en viss bild, eller rent av älskar den och att jag är en stor inspirationskälla och helt egen, och det gör mig så himla glad att få en liten kick i det självförtroendet som inte är så stort. Och visst vet jag att jag är duktig, för att jag kan så mycket. Visst är det inte bara att jag lärt mig mycket, utan även att kunna se det speciella utan kameran, småsakerna som många inte märker. Men mycket är för att jag kan min kamera, jag vet hur jag ska sätta ljuset för att det ska bli bra, jag vet hur jag inte ska göra, och allt sådant. Inte för att jag har en dyr kamera.

Många tror att det bara är att ta upp en systemkamera och fota, men jag kan lugnt säga att så är det inte. Jag tycker nästan det är helt tvärtom. Jag tittade tillbaka på bilder för några år sedan och tyckte dem var mycket finare än dem jag tar med min systemkamera, för att allt är så mycket lättare. Med en kompaktkamera är det bara att ta en bild, och dem blir oftast väldigt fina (om du inte tar med blixt, jag klarar inte av blixt – inte ens min systems). Med systemkameror är storyn helt annorluna.

Jag skulle så gärna vilja fotografera för folk och få pengar för det, inte för att jag bara vill och behöver pengarna, men för att fotografera är riktigt roligt, och när man lyckas fånga det där och folk uppskattar det är så fint. Men för att göra det måste man synas, men jag vet inte riktigt om jag vill synas. För pressen man har på sig tror jag förändrar det jag gör till det sämre, och det blir inte längre vad jag vill ha. Vad jag skulle gilla. Och jag ser folk som inte alls är duktiga och kan knappt någonting, men har den där självkänslan och förtroendet och kan marknadsföra sig på grund av det, och dem lyckas...

Vet inte riktigt vart jag vill komma med denna text men ville bara skriva lite.

Och säga att era ord ni skriver betyder mycket!

 

wish for something today.
eleven/eleven/eleven - at 11:11:11 am

Efter dopet.
Juni 2011. Stöde, Sverige.

look for the girl with the broken smile.

Hittade dessa bilder från Falkenberg 2008, tagen med någon usel kompaktkamera men ville bara visa dem. Förmodligen är det pappa som är fotografen till dem men tyckte dem var väldigt fina så varför inte visa dem? :)

Lägger upp lite bilder från december förra året nu innan jag kilar ut i kylan för att träffa en underbar vän. ♥

Jag var barnvakt häromdagen. Blir bara mer och mer kär i barn för varje dag som går... Och det mysigaste måste vara att trösta dem, och sedan få dem att bli så glada... Pappa undrade om det var den minst skrikiga av dem två jag gillade, men det är snarare tvärtom.. ah, jag vet inte men man blir bara helt varm inombords.

Typ såhär sött är alltihop!

Jag är en sådan person som älskar att sitta och redigera bilder. Tycker oftast det är mycket roligare än själva fotograferingen, för man kan beskriva så mycket den vägen också vilket jag tycker är otroligt roligt. Och att kunna redigera rätt är nyckeln till fotografering, det handlar absolut inte om att bara kunna knäppa bilden, om du heller inte kan redigera bilden rätt så blir det ändå inte bra. Förut tyckte jag att redigering var fusk, och var absolut emot det. Men nu tycker jag helt tvärtom. Redigeringen du gör på bilden är oftast mycket viktigare än själva fotot, och jag fastnar lätt för sådana som gör himla intressanta redigeringar och får till det där lilla extra i bilden - på grund av redigeringen. Fast så fort jag själv listat ut hur dem lyckas göra det, tycker jag inte dem redigeringarna är intressanta längre, och jag slutar gilla dem.

"As soon as you understand a great piece of art, it is dead to you"

Att sitta och redigera är himla roligt, att komma på nya sätt, att få fram just den där känslan i bilden. Det är oändligt vad som går att göra, men ibland går det dock lite väl långt och ovan är väl lugnt två exempel på det. Haha! 

Men de får visas ändå, bara för att, tycker de har en viss charm på något vis. :) 

Bilder från när jag träffade fina Matilda den 29e augusti. Hon fyllde förresten 19 år för två dagar sedan - stort grattis!! ♥ Har länge velat träffa henne och det var så roligt att det äntligen blev av! En otroligt snäll tjej!
För att vara två fotofreak fotograferade vi nästintill ingenting alls, utan vi gick mest runt och hängde på kyrkogårdar och skrattade så tårarna rann lite. 

Jag lyckades som vanligt gömma mig bakom kameran, att stå framför kameran är verkligen inte min grej och om någon får någon bild på mig gör jag 99% av tiden en ful min, haha! Men jag önskar att jag inte gjorde det, för det är himla kul att ha bilder på sig själv man kan titta tillbaka på senare..

Well, next time! :)

Inga bilder från dopet jag fotograferade i somras har kommit upp ännu, och knappt några alls från resan. Så nu ska det bli ändring på den saken. Här kommer några från förberedelserna.

Kan lungt säga att den första är den absoluta favoriten!

Edward Grimes, ena halvan från Jedward. På 80% av bilderna har Edward klockren ögonkontakt med min kamera, i don't get it... det var ungefär 20 000 människor där, och så mig och min kamera? Well, jag klagade inte! Här nedan är ett par bilder jag verkligen gillade hur det blev. Redigeringen må ha tagit timmar och den är möjligtvis lite för mycket, but i like it! Och sommarkrysset måste ha världens fulaste design, de där förbannade rosa/gula prickarna förstörde varenda bild... så otroligt fult, vilket är den största anledningen till att knappt några visats! Förstår inte riktigt hur dem tänkte där, efter att ha gått igenom 500+ bilder och bara ha sett rosa fula prickar och irriterande, back-up dancers som fångades i världens minst smickrande ögonblick för dem, så bestämde jag mig för att göra såhär istället, och jag gillar det! Om det inte hade tagit så extrem lång tid, hade jag definitivt gjort det på alla bilder. 

Jag har sisådär en miljon bilder kvar från när jag var och såg dem, är det något ni vill se säg till! För annars tror jag att jag skonar er från det! ;)

Jag vill ha en bebis. Jag förstår inte vad som har hänt, har aldrig känt såhär tidigare. Jag har aldrig riktigt velat ha något barn, självklart har jag velat ha barn någongång i framtiden men aldrig såhär... Vet inte vad som har hänt, men går runt och är helt.... aah! Vill så gärna skaffa barn nu. Och bebisar är absolut det mysigaste som finns. Har världens graviditetsinsperation nu också, förstår inte... Jag har hittat massor av fina projekt som jag jättegärna skulle vilja göra under graviditeten.. åååh! Vill vara gravid. 

Tror jag ska skaffa mig en liten bebis faktiskt! Tror mina föräldrar speciellt tycker det är en himla bra idé! 

Mamma. Pappa. Vad säger ni om en bebis? Jag tycker det är världens bästa idé nämligen! Teen mom ftw! 

Jag var tvungen att sätta mig och kolla igenom när jag var och fotograferade 5 dagar gamla bebisar när de träffade sin storebror för första gången. Jag satt och smälte igenom allt... och bestämde mig för att ge dem lite nya redigeringar. Har knappt visat några bilder alls därifrån så bestämde mig för att göra det. Har hur många bilder som helst, så det lär bli några delar. Men det har väl ingen emot?

Man kan inte få för mycket av otroligt söta bebisar, och att dem är två gör ju saken inte sämre. Så här får ni en liten bildbombning.

Hej!

Det var ett tag sedan, hänt en hel del sedan jag skrev sist... Pausen var nödvändig, och funderade allvarligt på om jag någonsin skulle börja blogga igen. Men nu sitter jag här igen, så hej på er!

Och hur lyckas ni alltid bli mer och mer? Hallå? Vad händer? Någon som har länkat mig eller någonting? Skulle vara himla roligt att veta, ni har blivit en hel del fler. Nu har jag även 100+ prenumeranter för första gången, känns jätteroligt!! Men ni har blivit så många, även fast det varit knappt någon uppdatering överhuvudtaget på 2 månader. Så konstigt, men samtidigt himla kul! Vart kommer ni nya ifrån? 

Har så himla många bilder jag vill visa, varav alla är gamla. Har inte direkt fotat någonting alls på jättelänge, och fotoinsperationen finns inte just nu heller. Men har så många gamla bilder jag vill visa. Redigera är fortfarande roligt!

Jag visar väldigt få av de bilderna jag tar, då jag är väldigt petig med mina bilder och det är väldigt sällan jag själv gillar dem. Och bilder som man själv inte gillar vill man ju inte visa. Jag har säkert 1000 färdiga redigerade bilder i en mapp, färdiga att läggas upp här... men när jag kollar igenom dem finns det ingen jag gillar, ingen som duger. Ingen av tusen bilder. Fotografering är viktigt för mig, för det är en av få saker jag känner mig bra på. Men samtidigt känner jag mig inte duktig nog på det, och nästan alla mina foton tycker jag själv inte om. Men jag ska försöka ändra på det! och nu är jag tillbaka här!


Jag fick en iPad för inte så himla länge sedan, och har fotograferat en del med den så tänkte ta och visa lite av dem nu. Fotograferad mest utav uttråkning, vilket kanske syns! 

De är redigerade i antingen Instagram eller Camera+, eller till och medbåde och. 

Att en dag kan gå från att vara så otroligt bra till den värsta någonsin... När allt för en gångs skull var så bra... Varför kan inget vara bra? Bara bra helt enkelt, varför måste det alltid vara någonting som går fel? På en sekund blev allt annorlunda.

Inget blir som förut.

Men hej! Det var ett tag sedan alltså. :) Jag hinner inte riktigt med. Tiden flyger förbi och igår avklarades första dagen på gymnasiet. Känns annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt bra! Eftersom sommaren nu officiellt är slut kändes det inte mer än rätt att skriva några rader om den. Jag har väldigt mycket jag skulle vilja skriva om och visa, men det måste tas någon annan gång, tiden räcker inte till... 



Den här sommaren blev absolut inte som jag hade tänkt mig. Långt ifrån. Jag hade massor av planer, och detta skulle bli den bästa sommaren någonsin... kan lugnt säga att så blev det inte alls. Alla planer som gjordes blev inställda, och det var inte mycket vettigt som gjorde av den här sommaren. Men den här sommaren blev långt ifrån dålig i alla fall, och det tack vare den underbara och lite smått udda människan med hur konstig humor som helst (translate: skrattar åt samma saker som mig) och som bor sisådär hundra mil bort. Det blev långa nätter av bara skratt. Det mesta jag gjorde under sommaren var att sitta vid datorn, visst låter det tråkigt? Men det var det faktiskt inte, just tack vare att jag hade sällskap. Jag vet inte hur många skrattattacker det har blivit, men om ett skratt förlänger livet har våra långa nätter via skype gjort mig väldigt gammal. Tandkrämsolyckor och lite sådant har även hänt, och jag har skrattat så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet allvarligt talat inte vad jag hade gjort utan Ada, så jag tackar henne oändligt för att hon gjorde min sommar underbar trots allt. Vi har i princip pratat varje dag under hela sommarlovet, och det känns jättetomt nu när det gått någon dag sedan vi senast pratade, just för att det hänt så mycket att jag inte hunnit med.. Det har varit en lyckad sommar, ändå och det ska jag tacka henne för. Forever together alone, tack Ada! Du vet inte hur tacksam jag är! Herregud vad tråkig min sommar varit utan dagarna och nätterna med dig på skype! Du räddade praktiskt taget hela min sommar! ♥ 



Sedan har jag faktiskt gjort mer än det känns det som. Jag var uppe i Sundsvall och fotograferade ett dop, Liseberg, Gröna Lund, umgåtts med underbara personer.. men annars inte mycket. Det mest minnesvärda från denna sommar är definitivt att jag hoppade fallskärm. Sommaren är faktiskt den ensamaste tiden för mig, jag sitter mest hemma och gör lite ingenting medans alla andra lever livet. Men trots det har detta sommarlovet har varit bra. Och sista helgen på lovet spenderades hos min morbror ute på landet, underbart!

Det känns så konstigt att börja gymnasiet nu, att plötsligt ha så otroligt mycket att göra, när hela sommarlovet spenderades med att göra ingenting hela dagarna.



Min "bloggpaus" lär fortsätta. Är så himla mycket nu, och den enda anledningen till att jag ens har tid att skriva detta inlägg är för att jag vaknade klockan fyra och bestämde mig för att gå upp. Lär bli ännu mer att göra framöver, men jag tror verkligen jag har hittat rätt skola, allt verkar helt underbart! Det väntas en resa på 3 timmar i tur och retur för mig varje dag, men det tror jag helt klart är värt. Innan jag avslutar detta inlägg tänkte jag säga att jag hoppas att ni hade ett fint sommarlov!

Jag lovar att skriva mer snart!

Kom precis på att jag har visat nästintill inga bilder alls från när jag var i Stöde och fotograferade dopet! Har hur många bilder som helst att visa, det är mer än 500 bilder värda att visas... men det känns lite overkill att visa alla om det inte är något ni gärna ser. Är ni nyfikna på att se dem?

Här ovan är i alla fall några bilder från dagen innan dopet, när dem pratade med prästen.

Här kommer filmen från mitt fallskärmshopp, sitter och ler bara av att kolla den! Efter den där underbara upplevelsen har jag bestämt mig för att ta fallskärmscertifikat. Ska gå kursen och ta licens vilket betyder att jag får hoppa själv över hela världen! Hur jävla awesome som helst! Lär bli nästa år, om jag lyckas skrapa ihop pengarna tills dess.

Helt jävla underbart!! Can't wait!!

Den mest fantastiska upplevelsen någonsin.

Vet inte ens vart jag ska börja... så börjar från allra första början; när jag vaknade på morgonen.

Vaknade vid halv nio, hur trött som helst... Vrider och vänder mig om i sängen för att kunna somna om. Helt plötligt inser jag att idag ska jag hoppa fallskärm. Är inte direkt trött längre om jag säger så. Mitt hjärta börjar slå fortare. Tittar ut och solen skiner och himlen är blå, perfekt väder! Räknar ner timmarna. Fem timmar kvar. Går och gör te. Tänker absolut inte äta någonting, vilket nog är förståeligt. Springer runt i huset i två timmar och försöker få tiden att gå, helt hyper.


Äntligen åker vi iväg och det väntar en och en halv timmes bilresa innan vi är framme. Undrar om jag kommer kunna sitta stilla hela vägen dit. Två timmar kvar, två timmar blir till en timme kvar som sedan blir till en halv timme... Väl där så går vi in och anmäler oss. Ett plan till ska lyfta sedan ska två till omgångar hoppa sedan skulle det bli min tur.



Vi sätter oss och väntar. Jag kollar när planet lyfter. Det stiger bara högre och högre upp och efter en stund är det borta över molnen som börjat komma in.  Planet försvinner helt och går inte att se på länge, men sedan kommer det fram i en glipa mellan molnen så långt upp att det knappt går att se. Mamma tror att hon ser några hoppa, men det är så förfärligt långt upp att planet nästan är helt osynligt. Det var väl ingen som hoppade tänkte jag, för vi såg inget mer på en lång stund.. Men helt plötsligt fälls deras fallskärmar ut och de var några som hade hoppat. Nu blev jag nervös.. för ni anar inte hur långt upp de var... och innan fallskärmen fälls ut faller man fritt i 200 km/h i 45 sekunder, och förstår ni då hur högt upp de var? 4000 meter med andra ord. Och det såg rätt läskigt ut när dem landade.. det såg ut som om de tappade kontrollen över fallskärmen för de kom ner i världens högsta fart, samtidigt som de snurrade... men så landade de perfekt. Man märkte helt att de visste exakt vad de höll på med!



Mamma säger helt plötsligt att nästa är min tur. Nu blir jag nervös för jag var helt inställd på att jag skulle med flygplanet efter denna. Var inte riktigt inställd på att jag skulle upp NU. Vi sitter och väntar och så ropar de upp namnen som ska med nästa omgång. Mitt namn ropas inte upp. YES tänker jag, nu kan jag förbereda mig lite till. Men så ropar en instruktör upp mitt namn. Jag skulle visst med denna omgång.

Går fram till instruktören, Johny. Det första han säger när han ser mig är ”Ska lilla du hoppa? Detta lär ju bli hur enkelt som helst! Du kan sitta på mitt ena ben så kan jag ta en till på andra”. Haha, härlig filur alltså! Så fick vi lägga oss ner på marken och så berättade han hur vi skulle göra när vi hoppade ut ur flygplanet, när vi var i luften och när vi landade. Det var det enda vi gick igenom, jag trodde instruktionen innan skulle vara mycket mer än så. Fick nu sätta på mig min fina lilla hatt och selen. Herregud vad den satt löst... frågade honom om den skulle sitta såhär löst. Kunde ju kliva ur den hur enkelt som helst. Tydligen skulle den det. Efter två stora kramar av mamma (som var tusen gånger mer nervös än mig) gick vi mot flygplanet. Var inte ett dugg nervös. Inte det minsta lilla. Var mer nervös när jag tittade på dem andra som hoppade än nu, när det var min tur att hoppa från 4000 meter.  4 KILOMETER RAKT UPP! Gick bredvid Johny jag skulle hoppa med och killen som skulle filma. Frågade igen om selen. Han tittade på mig, tog min hand och sa ”Noja inte! Noja inte... du vet som i den där reklamen?” Haha!! Han var hur lugn som helst och visste exakt vad han gjorde så tänkte inte mer på det.  

Vi väntade på planet som var och vände och då spände han till min sele. Phu. Om jag hade suttit sådär löst under hoppet hade jag nog ramlat ut. Han frågade hur gammal jag var och när jag säger min ålder säger han oj.. Tror jag var den yngsta som hoppade, i alla fall den dagen. Han verkade väldigt orolig att jag skulle fega ur.

Planet kom och han hoppar upp först, sedan kommer jag. Vi hoppar in och sätter oss längst in. När vi väl lyfter försvinner marken fort under oss. Jag sitter och flinar som en idiot hela tiden, och gjorde det enda sedan han ropade upp mitt namn. Jag ser motorvägen bredvid och bilarna är så otroligt små. Snart försvinner allt nedanför oss som går att urskilja, likaså bilarna och världens vackraste landskap visas. Så vackert att det inte går att beskriva.  Jag sitter och tittar ut genom fönstret och önskar verkligen att jag hade min kamera med upp så jag kunde fotografera. Jag sitter här, påväg att hoppa ut ur ett plan 4 kilometer upp i luften och det jag önskar är att jag hade min kamera så jag kunde fotografera? What the hell?
På ungefär 1000 meter hoppar några ut, de som hoppar själva. De öppnar dörren och bara kastar sig ut. Det såg så himla konstigt och overkligt ut... Folk som bara kastar sig ut ur ett flygplan? Inte något man ser varje dag.

Jag tittar ut och nu kommer vi längre och längre upp. Världen nedanför är det vackraste jag någonsin sett och jag skulle lätt kunna leva här, om det var möjligt. Snart är det dags att hoppa ut, nu är vi riktigt högt upp – tänker jag. Precis då meddelar min instruktör att nu är vi halvvägs. HALVVÄGS? Wow. Vi ska alltså upp dubbelt så långt. Nu spände han selen extremt, tur det! Jag larvade mig alltså inte när jag tyckte den satt löst... Jag fortsätter titta ut genom flygplanets fönster och flinar hela tiden som jag vet inte vad. När jag inte trodde det kunde bli vackrare kör vi igenom molnen, och vi kommer upp till världens finaste utsikt (ni som åkt flygplan vet vad jag pratar om här). Och snett bredvid är ett mellanrum mellan molnen där jag ser rakt ner. Så fantastiskt vackert.

”Välkommen till min värld” säger Johny bakom mig. Snacka om lyxigt jobb. Vi är sist ut. Nu börjar folk kasta sig ut genom dörren, vi är på 4000 meter nu. Jag tittar ut genom fönstret och allt känns overkligt på något vis, men ändå så verkligt. Ska jag verkligen hoppa ut? Det känns galet!  Efter att de andra hoppat och försvunnit ner bland molnen är det min tur. Vi halar oss ner mot dörren och sedan står vi i dörröppningen. Jag står och hänger mig ut från planet och tittar ner, wow. Hur jävla vackert det är slår mig igen. Det är hur långt ner till marken som helst. Världen ser så annorlunda ut där uppifrån. Så himla fin, är det verkligen jorden vi bor på? Såg så overkligt ut.



”Titta in i kameran och le nu” säger Johny och sedan släpper han. Världens konstigaste känsla, att släppa flygplanets mark och falla. Frihetskänsla i högsta grad. Vi snurrar runt och gör en hel del volter och snart vet jag inte vad som är upp eller ner, haha inget som var planerat direkt.. Vi föll baklänges ett tag innan vi lyckades komma åt rätt håll. Tappade här helt koll på vart han som hoppade med och filmade var. Efter alla volter har jag håret i hela ansiktet, och försöker få bort det. Varför sa han att det var okej att hoppa i utsläppt hår? Världens tryck var det när vi föll där, i 200 km/h. Så jävla underbart!

 

Vi föll rakt igenom ett moln. Plötsligt blev allt dimmigt och det blev plötsligt iskallt. Detta var bland de häftigaste, vi var mitt i ett moln. Han som filmar är plötsligt framför oss och det är så dimmigt att jag knappt kan se honom. När vi kommit ut ur molnet ser jag utsikten. Jorden ser så förfärligt liten ut, och man kunde verkligen se att jorden var rund. Åkrarna var som rutor i olika färger.  Vi faller fortfarande i 200 km/h och trycket är större än någonsin (vilket man ser på filmen. Ser lite rolig ut alltså, but who blames me? Faller fasiken i 200 km/h, tänk er en berg-och-dalbana, gånger 30 typ haha). Jag tittar på han som filmar, som nu är under oss. Jag känner hur Johny drar i fallskärmen och helt plötsligt känns det som vi stannar helt, och allt tryck försvinner och vi seglar fritt. Vi ligger nu inte längre på mage och faller, utan vi sitter. Världens underbaraste känsla. Han som filmar försvinner ner och jag ser honom inte längre.

Vi svävar där ett bra tag, och jag kan inte komma över hur otroligt vackert allt är. Vi var hur högt upp som helst, och nu kan jag urskilja fallskärmsklubbens stugor. Detta är det underbaraste jag någonsin varit med om. Vi svävar länge och han styr fallskärmen så vi svänger. När han svänger känns det som om man åker berg-och-dalbana, ni vet, de där svängarna när man lyfter från sätet? Helt plötsligt stannar vi till helt och faller ner några meter, innan luften tar tag i oss igen. Johny drar i mig och sätter mig till rätta, tydligen åkte jag ner hela tiden vilket man ser i filmen. Han drog upp mig hela tiden, haha! Ingenting jag reagerade på dock, tänkte bara på hur jävla vackert det var. När vi byter håll ändras dimentionen helt och hållet. Allt ser så himla overkligt ut, och jag kan fortfarande verkligen se att jorden är rund. Så fantastiskt. Går inte att beskriva.

Efter att ha svävar i vad som kändes som en evighet, men fortfarande var allt för kort tid så börjar vi landningen. Vi var uppe längst av alla, wonderful!





Det känns som vi ska landa på de andra som står på flygfältet, som hoppade före oss. Det kändes som vi var så nära, men ändå måste vi ha varit 200 meter upp fortfarande. Jag ser mamma och vinkar åt henne och pappa. Vi snurrar runt i luften ett bra tag innan vi är tillräckligt nära för att landa. Jag tar upp benen som han visade att man skulle göra och vi landar hur lätt som helst. Efteråt får jag veta att detta var hans snyggaste landning han gjort, och att han var jättenöjd. 

Han som filmade hoppet går fram till mig och frågar hur det känns. Hur fasiken ska jag försöka förklara det med ord?! Jag får ur mig någonting i stil med ”Det var.... grymt!” Skulle lika gärna kunna säga ”Helt otroligt fantastiskt fucking jävla enormt underbaaart” och det skulle inte ens beskriva det. Wow alltså. Står och ler som jag vet inte vad, vilket jag har gjort ända sedan instruktionen började. Måste sett väldigt rolig ut (<- truely did, såg bilderna och filmen).

Johny och kameramannen tackar för ett skitbra hopp, och Johny berättar att han verkligen inte förväntade sig att vi skulle göra så mycket volter där uppe. Han sa att man lätt lurar sig på dem som är mindre, haha! Antar att det var mitt fel... hehe! Han erkänner sedan att han trodde att jag skulle flippa ut helt där uppe, han trodde inte jag skulle klara av det. Kan inte ens förklara hur mycket fel han var, var inte ens nervös. Inte överhuvudtaget. Det var värre att kolla på dem som hoppade först och stå nere på marken, än att sitta i planet på väg upp. Jag börjar undra om det verkligen är något allvarligt fel på mig - det känns som ingenting. Like a piece of cake. Hoppet känns inte ens stort. Jag har fan hoppat från 4000 meter. Hur fan är det möjligt? Inte ett dugg nervös, och tankarna om att fallskärmen inte skulle öppnas fanns inte ens med i bilden, varken under hoppet eller innan. Mamma och pappa kommer fram och kramar mig. Mamma hade varit hur nervös som helst, hon hade skakat och mått illa av nervositet. Man tycker ju att det borde varit tvärtom.

 

Mamma ringer min morbror som jag fått fallskärmshoppningen av men jag kan verkligen inte prata med honom. Står och ler och är helt salig, ordlös. Trodde inte ens att jag skulle kunna skriva om det här, för att det kändes så naturligt och som ingenting väl nere att jag verkligen inte trodde att jag skulle kunna det. Det kändes så naturligt men ändå så extremt jävla underbart på samma gång att det inte går att beskriva det. Jag trodde jag skulle kunna leva på adrenalin-kicken för resten av året, men inte alls. Tror det är något allvarligt fel på min hjärna. Ingenting kan ju vara det minsta läskigt för mig efter detta extremt underbara upplevelse – ingenting, inte efter detta..! I bilen hem sitter jag fortfarande och ler. Den bästa grej jag någonsin varit med om. Vill bara hoppa igen.... och igen.. och igen! Johny säger att det är det värsta... - det blir som ett gift. Han hade redan hoppat 6 gånger idag och han skulle hoppa 4 gånger till. Snacka om drömjobb, nu vet jag vad jag ska jobba som liksom.. Wow!

Vi stannar vid affären påväg hem. Allt ser så himla konstigt ut. Allt ser så gigantiskt ut, och jag känner mig så otroligt liten. Hur konstig känsla som helst... Att ha sett jorden och människorna sååå otroligt små till att bara nere i rätt skala igen.. Ni anar inte hur otroligt stort allt är. Det är som om allt har förstorats tjugo gånger sedan sist jag såg dem! Världens konstigaste känsla!

Om ni tvekar på att hoppa fallskärm, GÖR INTE DET! Detta är fyfan det bästa jag varit med om i hela mitt liv, lätt!
Nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp.. och födelsedagspresent.....


#2. Jump parachute på listan är nu avklarad!!

Jag överlevde!!! Det bästa jag någonsin varit med om! Förbered er på det längsta inlägget jag någonsin skrivit imorgon. Har hur mycket som helst att berätta! Rubriken är den korta versionen av fallskärmshoppningen... om man säger så! Alltså jag tvivlar starkt på att någon kommer läsa versionen av fallskämshoppningen så som den ser ut nu. Den är extremt lång (sisådär 5 sidor i word). Äsch, ni som läser den får läsa, ni andra får kolla på bilderna!! c:


HAHAHA jag är en ganska hemsk människa förresten.. övervägde starkt att inte varken blogga, vara inne på facebook eller svara på mobilen i en vecka så alla skulle tro att något hänt. i'm a pretty horrible person, not even ashamed of it!

nu åker jag och ska frivilligt hoppa ut ur ett flygplan på 4000 meter. om jag dör nu vill jag bara säga: no regrets! förhoppningsvis får ni livstecken ifrån mig så fort som möjligt. vill bara tacka min morbror för denna helt fantastiska present, och säga att jag älskar..... what the hell? jag kommer inte dö, så nu är jag tyst! man lever bara en gång. så varför inte leva fullt ut? tror detta blir det mest fantastiska upplevelsen någonsin. 

nu ska jag iväg och kasta mig själv mot jorden i 200 km/h i ett försök att missa. FREAKING HAPPY!!!!!

aaah!!!! så jävla hyper just nuuuuuu! 

det har varit en väldigt konstig dag.. skrattat som aldrig innan i säkert en halvtimme i sträck, lycka i hela kroppen. av ingen anledning alls. gymmade innan också och jag höll på att ramla av löpbandet för att jag fick ett skrattanfall. lyckades dock behärska mig i sista stund. jag är konstig, ingen nyhet. insett hur mycket jag vill leva, insett hur mycket jag vill göra. to live like there is no tomorrow.

[en dag kvar nu. 38 timmar kvar.
38 timmar och 12 minuter.]

mobil + iPadbilder

Jag har haft en underbar helg, trots att en del saker inte gick riktigt som planerat. Dagen började med en lång bilresa på lördag morgonen. Efter 5½ timmar var vi framme på Gekås i Ullared. Kan ju säga att jag shoppade en hel del... Tror 70% av allt var mitt. Gjorde mamma lite pank. :)

Därefter bar det iväg till hotellet. Vi hade massa problem att komma in då det inte var någon där, och sedan en hel del problem med att få nykeln till rummet. När vi väl får nyckeln och går upp till rummet fattas det en säng.. Vi hade fått ett dubbelrum istället för ett trebäddsrum. Efter att ha ringt runt till olika ställen kan ingen hjälpa oss, så mamma får sova på golvet... Världens obehagligaste sängar var det och jag sov säkert bara 2 timmar den natten. Hotellet hette "Sköna nätter", well... vi döpte om det en aning kan jag säga.

Sedan bar det av till Liseberg. Det första jag skulle åka, det enda jag ville åka, var AtmosFear. Vi går dit och självklart är AtmosFear avstängd, "reparation pågår". Den enda grejen jag sett fram emot att få åka fungerade inte just den dagen. Jag och min tur alltså. Men det kanske var meningen att jag inte skulle åka den? Tänk om jag blivit så himla rädd efter att ha åkt den att jag inte klarat av att hoppa fallskärm nu på onsdag. Så det kanske var meningen!

Precis när jag pratar om min otur går jag och spelar på Kramhjulet. Tar mitt turnummer, sju. Hjulet snurrar och den stannar på sjuan, samtidigt som de plingar. Vann stjärnvinsten och valde världens största isbjörn. Spelade lite senare på kvällen också, tog nummer sju igen och vann då också, dock ingen stjärnvinst denna gång. Valde en matbehållare som blir perfekt att ha. Jag som aldrig någonsin vinner någonting. Aldrig. Var rätt glad om man säger så! Innan vi skulle gå hem så går Claudia och spelar lite till. Efter att jag vunnit på första gången två gånger på nummer sju så tar hon det numret också, och vinner! Sju är verkligen ett turnummer. 

Vi åkte massvis med karuseller och i Kanonen fastnar jag med mitt hår i själva sätet. Får panik och det enda jag kan tänka på är vad som kommer hända när bygeln automatiskt åker upp.. Håret satt verkligen fast stenhårt.. Tillslut får jag loss det när vi stannat och när jag gått av ser jag hur det är massa hårtussar fast bakom sätet. Lyckat? Nja. 

Vi avslutade dagen på Liseberg med att gå i spökhuset. Lyckades övertala Claudia och mamma att följa med in. Jag gick först i ledet, självklart.. Alltså det var det roligaste jag någonsin gjort känns det som. Dem är så himla duktiga och vet precis vart man ska skrämmas. Det läskigaste var att gå först för man vet inte riktigt vart man ska gå, och sedan när ljuset släcks ser du inte ens golvet. Helt plötsligt hoppar de fram i självlysande kläder och man håller på att dö. Till och med jag skrek, och jag skriker aldrig när jag blir rädd - aldrig gjort innan. Efter att jag skrikit brast jag ut i ett asgarv och håller typ på att ramla ihop, varje gång!
Det gick ett "spöke" framför mig på bron där inne, han springer fram och tillbaka innan han tillsist springer och släcker ljuset, och försvinner sedan in i gången där vi ska fortsätta. Jag visste att han skulle stå där bakom hörnet så jag ville verkligen inte gå, speciellt inte först. Visste att han skulle stå där! Jag går och han stod inte där, inte några meter fram heller... Han fortsatte väl vidare tänkte jag.. Precis då kommer vi till ett ställe med en planka som ligger över golvet, runt om är det glas och det är rätt långt ner. Fokuserar på det och försöker se hur långt ner det är. Då hoppar han fram och skriker. Jag skrek så att jag höll på att dö och kastar mig bakåt, precis som alla andra i ledet gör. Börjar sedan skratta så att jag viker mig, tillsammans med alla andra. Det där var ingen beredd på, de vet precis när man slappnar av och fokuserar på annat och det är då de hoppar fram.

Efteråt när vi kommit ut skrattar alla nästan så att de gråter. En kille som gått bak i ledet kommer fram och klappar mig på axeln och berömmer med ett "Bra jobbat!!". Haha! Så otroligt roligt! Föreställ dig att gå själv där inne.. det måste jag göra någon gång! 

Dessa två dagar var himla roliga! Och efter att ha åkt 107 mil var vi äntligen hemma, det var så himla skönt att få sova i sin säng efter den trevliga (*host host*) natten på hotellet. Och äntligen fick jag dricka mitt underbara te. Kan inte leva utan te..! Tycker dock en aning synd om mamma. Hon fick köra bilen dit och hem, över 10 timmar totalt, hon fick sova på golvet och hon var den enda av oss som inte vann någonting på Liseberg.
Men hon hade nog himla roligt ändå, precis som oss andra!

- - - - - - - 
Detta blev en extremt lång text som säkert ingen kommer läsa, men lägger upp all denna text ändå bara för att jag själv ska kunna kolla tillbaka på det. :)

drar mig till göteborg imorgon bitti, borta över helgen.  blir ullared och sedan liseberg. är inte längre lika taggad på att åka frittfallet "atmosfear" när jag insåg att fallet bara var 90 meter, bara 10 längre än på gröna lund. jag som trott att själva fallet skulle vara 146 meter. i alla fall världens näst högsta frittfall - hm, doesn't look much to me? lär nog bli en himla underbar helg oavsett! och snart är det dags för fallskärmshoppet, så varför ens klaga över att inget är högt nog? hallå liksom? lär få höjd nog inom kort. :)

och som ni ser är jag lite besatt av polaroider, vill ha en. nöjer mig med att fejka mina i photoshop sålänge. så fint att jag dör lite!

simma lugnt! 

Nu är det äntligen bestämt! Jag är alltid tvärtom förresten - förut fick jag smått panik när jag insåg vad jag skulle göra. Men nu... ingenting, inte ens det minsta nervös. Tror inte ens det blir det minsta läskigt. Fearless? Tror det blir den mest underbara upplevelsen ever (men bara för att jag säger detta kommer något gå fel, händer alltid mig). Well, och om jag nu dör så lär det vara en ganska fin död. Begravning på plats till och med, lyx liksom! Haha skämt åsido...

Where in the world would you most of all want to go to this instant?
I would love to go anywhere.. just anywhere.

hej! jag kände att det behövdes en uppdatering så nu ser det lite annorlunda ut jämfört med sist ni kikade in. hoppas ni gillar det! 

före/efter

how can you miss someone you never even had to begin with?
how can it feel like your heart is broken, but nothing has changed?

utkast efter utkast. skriva -> radera. inget känns bra nog, är aldrig nöjd. vill skriva, vill beröra. inte bara lägga upp någon random bild bara sådär. är sällan jag ens är nöjd med att lägga upp något här, har nog för stora krav på mig själv.. brukar ta timmar innan jag ens blir lite nöjd med någonting.. skriva sudda skriva sudda. har även 900 bilder - redigerade för att läggas ut i bloggen - men varje gång jag tittar igenom dem känns det inte som jag har något att visa alls. inga bilder, men har hur många bilder som helst. men för höga krav. därför är det lite tomt. men har för tillfället ett överflöd av inspiration, så förhoppningsvis lär det komma en del grejer snart. ska bara försöka få ut de från mitt huvud och få dem som jag vill! 

men ett hej i alla fall. jag är inte död. men snart hoppar jag fallskärm så man vet ju aldrig... :) 

och så precis när jag fått ett ja till en resa och det såg ut som om jag äntligen skulle få resa någonstans, så fungerar det ändå inte då jag ville dit och se en konsert och självklart är den var inställd just dem datumen... känns som världen är lite emot mig för stunden. och ingen inspiration överflöder heller.

men ville mest välkomna alla nya! så himla roligt!!
ska sätta mig och redigera alla dopbilder nu så jag får något vettigt gjort.

Jag blev veckans inspiration hos Matilda, och ville bara tacka den ängeln för de otroligt fina orden hon skrev om mig. Blir nästan tårögd ju! Sitter här med världens leende. Den människan slutar aldrig förvåna mig med hur otroligt snäll hon är, hur hon alltid får folk att le och minst sagt hur duktig hon är inom fotovärlden. ♥ 

Ville bara skriva lite snabbt. Ska iväg och se om jag kan fynda något på second hand alldeles snart och sedan blir det bio och Harry Potter. Ha det himla fint!! 

Jag var på Gröna lund i lördags och såg när de otroligt underbara irländska tvillingarna Jedward uppträdde på sommarkrysset. Det var helt galet och hur mycket folk som helst - rekord - med 20 000 i publiken, alla för att se Jedward. Scenen kollapsade och benen vek sig, redan under genrepet. Så fort ordet 'Jedward' sades blev alla helt galna. Det var fantastiskt att få se dem live.

Jag tror aldrig att jag sett några kändisar vara så otroligt omtänksamma mot sina fans som John och Edward är, det är helt underbart att se. Jag är helt kär i dessa tvillingar, och jag är verkligen inte den enda. Jag vet att många har problem med dem och inte gillar dem, men jag tror ingen kan motstå att gilla dem efter att ha få sett vilka de verkligen är. De gör de mest random sakerna och verkar vara bland snällaste personerna. Och hur nära de är varandra och deras kärlek är så himla fin och unik . De misslyckas aldrig med att få en att le. Dessa två är personer man verkligen önskar att man kände. De har fått mig att verkligen vilja bli en enäggstvilling för deras kärlek för varandra och att de verkligen gör allt tillsammans.

Jag hoppas verkligen att detta inte är sista gången vi får se dem här i Sverige. 
Och ser ni den där lilla killen i likadana kläder som dem? Det var så himla gulligt för under genrepet så vände sig alla fansen om och vinkade till honom.

 

 

jag kom in på mitt förstahandsval; spånga gymnasium. så till hösten kommer jag börja natur/adventure linjen, känns crazy. jag är så himla nervös men samtidigt så himla glad. allt är nytt: jag känner inte staden, känner ingen där. allt är okänt... men jag tror det kommer bli jättebra. kommer få åka kommunalt 3 timmar varje dag från och till men tror det kommer vara så värt.och som min morbror sa; "spånga är ju inte alls långt med tanke på att du ska ut i hela världen senare". så sant, och om jag inte klarar detta, hur ska jag någonsin kunna ta mig ut och göra allt jag vill i livet?

allt är okej, men ändå känns allt så fel. eller så är det bara för att jag inte gillar "okej". det känns som att jag inte passar in i livet på något vis och väggarna kommer centimeter för centimeter närmare tills de tillslut krossar allt i sin väg. men ändå händer ingenting. jag ser livet åka förbi utan att jag gör någonting, utan att bry sig om faktumet tillräckligt. men allt känns så fucking jävla fel. känns som jag står fastfrusen medans jag ser något hemskt hända, men jag kan inte göra något åt det...

here is my time lapse video i took yesterday under the course of three hours. my first ever time lapse, it was really fun. i would love to know what you think!

jag längtar så mycket efter att kunna leva mitt liv till tusen. jag ser så fram emot sommaren. jag ser så fram emot fallskärmshoppet (även fast det vrider sig i magen när jag tänker på det). jag ser så fram emot att göra alla galna saker i sommar, som att sova på en kyrkogård. ser fram emot att bada hur mycket som helst, att göra både spontana och planerade utflykter, långa ljusa sommarkvällar, slappa och bara njuta av allt underbart, att lämna högstadiet bakom mig. känner på mig att denna sommar kommer bli den bästa på länge. har mycket otroligt roligt planerat!! jag älskar detta. tre dagar, sedan har jag officiellt sommarlov. även fast jag inte gör mycket alls i skolan nu förutom att ha det soft. betygen är satta och har inga lektioner. 

(min mamma lyckades mirakulöst att rädda bilderna genom något program. de ändrade dock format och alla tusen bilder ligger helt huller om buller, men det spelar inte så stor roll enligt mig. är jätteglad att de finns kvar, vet inte vad jag hade gjort annars. vissa är dock helt förstörda)

• först går min kamera sönder (1000D) i slutet av förra året
• strax efter den dör min dator med massor av osparade saker på och jag förlorar massor
• efter det min externa hårddisk med alla (då menar jag verkligen alla) bilder jag någonsin fotat,
• sedan får jag en ny dator, och efter några månader går den också sönder med en fotobok jag precis skulle skicka på framkallning med bilder på cayenne som valp - allt försvinner.
• och nu detta. 
  
  och allt ovan skedde inom några månader.
  
  
  

tack vare ada's kommentar finns det nu en enhörning på första bilden. hon kommenterade i höstas när jag la ut orginalbilden i november att man nästan kunde tänka sig en enhörning kika fram bakom träden. efter några månader tog jag äntligen itu med grejen och jag gillade verkligen bilden så den fick en 50x50cm förstoring och hänger på min vägg. finns en annan variant också än den i detta inlägg vilken också är den som hänger på min vägg men den tänkte jag visa någon annan dag!

naturens vackra bommul fyller hela luften, små vita fjun flyger runt överallt och lyser upp av solens strålar som träffar dem. jag är helt säker att de flyger bara för min skull, bara så att jag skulle få se deras skönhet just nu. jorden snurrar bara för min skull ett ögonblick. allt är mycket lättare nu. det känns som chanserna är större nu. 

hon är bland den mest omtänksamma människan jag har träffat och tänker alltid på alla andra. nu under sommaren kommer hon spendera tiden många mil härifrån och i augusti måste hon åka tillbaka till brasilien, och hon kommer förmodligen inte komma tillbaka hit. jag kommer sakna henne jättemycket, men jag är himla glad att jag har träffat henne. jag har haft hur roligt som helst nu de senaste dagarna. efter tre stora kramar sa vi hejdå.

ibland vill man stanna upp tiden lite.

I'm now home, 949 pictures richer. I had a really wonderful trip to Stöde, a few miles outside Sundsvall. Had four days when I completely forgot every single problem, it was so increadible. And the moment I came home they hit me right off the ground again... But it was so realiving getting away from them, if not just for a few days.

These four days were soooo wonderful. I wish I could stop time for a moment.

16 days until school end and summer holidays take over. so lovely! and in a few hours i'm sitting on a train on my way to sundsvall. going to photograph a baptism x2 for these twins that i am sure you've seen here on my blog before. i'm really exited. :) it's going to be really fun. but now i have to hurry, havn't packed all the things i need yet! :)

love

i'm so not inspirated to blog right now and that's why it's a bit empty here. but i am going on wonderful trip tomorrow. will be back on saturday night with many pictures, that i can promise. and soon summer holidays is here. so lovely.

today is my moms birthday. and i love her very, veeery much. happy birthday mom!